Hultsfred 9/6 -09

Jag är i extas!!!
Har precis satt mig till ro i tältet för att skriva lite här, dock kan det bli svårt att koncentrera sig... Vi har nämligen precis varit och kollat på The Killers! Ända sen jag hörde dom första gången har jag fantiserat om hur dom skulle va live, och jag har alltid velat se dom. Och FAN va bra det var!! Stämningen var underbar och dom var helt enkelt otroliga. De överträffade mina förväntningar något enormt.


Den här dagen började ganska pissigt egentligen, men vafan, det är bara att tagga kände jag! När jag öppnade ögonen runt åtta (efter alldeles för lite sömn) var det första jag hörde regnet som smattrade mot tältet. Attans tänkte jag. Kollade runtom mig lite, var inte heeelt 100 på vilka som var i tältet. Lyckligtvis var det bara jag, min käre vän Josse och två andra tjejer, Malin och Jennifer som vi hade träffat dagarna innan. Tur att vi hade med oss ett för stort tält. I alla fall, jag väckte dom andra, för man kan ju inte sova bort dagarna på Hultan liksom. Vi va alla jäävligt sega, hade typ lagt oss fyra dagen innan, men det kunde inte hjälpas! På med skorna och ut ur tältet i regnet och insupa stämningen ännu en dag, och visst var det allt stämning, även om regnet vräkte ner (jäkla tur att man hade med sig paraply). Vi klampade runt på campingen i våra stövlar, och var allmänt sociala, samtidigt som solen stack fram... vilket gjorde mig på väldigt bra humör. Fler folk kom ut ur tälten, och klockan va typ... kanske 10 vid det här laget. Dagen förflöt alldeles för fort, vi sprang bara runt på campingen och hade supertrevligt med alla glada och positiva människor.

Nåväl, dagens/kvällens/Hultans höjdpunkt närmade sig med stormsteg! Sedan typ februari hade vi (jag och Josse) bestämt att vi skulle åka till Hultan för att se The Killers, och det var just dom som spelade på den största scenen idag. Taggade till 1000(0000) började vi gå bort, cirka fyra timmar innan, för vi antog att de skulle va riktigt mycke folk, sen tänkte vi att det inte kunde va fel att värma upp till Lars Winnerbäck innan heller.
Vägen dit var superskoj, alla vi gick me som vi hade träffat va så himla taggade, verkligen alla! Solen strålade, jag gick i shorts och linne, med glajjorna på och allt var bara perfekt.

Någon halvtimme senare stod vi i publikhavet och såg Winnerbäck. Fasen va trångt det var förövrigt! Det var iofs förväntat, haha. Men vi kunde lyfta fötterna från marken och bara gunga med alla andra. Under tiden han spelade sin mysiga musik kämpade vi oss framåt så gott vi kunde, samtidigt som vi höll på att bli nerknockade av alla andra som tydligen delade vår tanke, föga förvånande.
Precis när vi hade gett upp hoppet såg vi staketet några rader framför oss, och precis då hade Winnerbäck spelat färdigt så det blev ett stort pressande framåt från alla som ville långt fram på Killers, vilket innebar att vi inte hade så mycke val egentligen, utan vi trycktes ännu längre fram. Ända tills vi hamnade längst fram! LÄNGST FRAM! Lyckan var total, vi va längst fram på vårat absoluta favoritband, och nu var det inte långt kvar heller. Bara ett fåtal minuter (fast man får räkna in att fint folk alltid kommer sent;). Trycket i publiken steg, och vid det här laget var hilmen mörk och natten kröp in över oss och över scenen där de snart skulle stå. Strålkastarna rörde sig över publiken, man kunde verkligen känna hur spänningen steg och nu började folk ropa på dom; "Kiillers, Kiillers, Kiillers!!!!"


Även om jag var totalt stenhårt pressad mot staketet hade jag inte ont, jag bara kände hur uppfylld av glädje jag var. Mitt i detta glädjerus kom dom in på scenen!! Alla blev som galna, skrek som faan, precis som det ska va. Självklart blev vi också helt utom oss av glädje och skrek för full hals, ända tills dom inledde med Somebody Told Me. Det är en av mina, och säkert många andras, favoritlåtar med dom, så ni kan ju bara tänka er hur det lät! Jag trodde mina öron skulle gå av, men jag brydde mig inte. Jag hade inte tagit med mig min kamera, bara för att jag fullständigt skulle leva i stunden och skita i allt annat. Jag ångrar verkligen inte det. Likt mina förväntningar spelade dom Human, och jag har aldrig varit med om något liknande. Eftersom det är en låt i princip alla har hört, gick det ett sus genom publikhavet innan alla började jubla och sjunga med, inklusive oss. Klockrent var det. Och sist men inte minst, när jag inte trodde det kunde bli bättre, kom Mr. Brightside. Min absoluta favoritlåt. Det gjorde min kväll, jag blev så glad i magen som man bara kan bli när man är riktigt lycklig. Jag skrek allt jag orkade, tyckte nästan lite synd om Josse bredvid mig.. men hon klarade sig fint. Tyvärr var Brightside den sista låten, och sen tackade Brandon Flowers och resten av bandet för sig.


Och nu sitter jag här i tältet, lycklig i själen och fortfarande uppspelt, det har vart så kul att skriva av sig allt nu! Klockan är för tillfället 03.52 och vi sitter och pratar om dagen/kvällen som varit. Helt sjukt hur mycket musik kan påverka en, och förstärka känslor. Jag kommer fortfarande ihåg hur lycklig jag blev när dom kom ut på scenen... kommer aldrig glömma det, och hoppas på att jag få uppleva det igen någon gång.

Men nu är det nog dags för mig att sova, det är trots allt en dag imorgon, och då väntar The Souns, vilka jag tror kommer ha minst lika mycket drag som Killers. Annars vet man aldrig vad som väntar en, det återstår att se!

Godnatt lovers!

PUSS!

Tänk er att det är The Killers som spelar, och att vi står allra längst fram!

//Elin Andrea
(rapporterar från hultan 09)